Poeter använder massor av rim i sina dikter, som rim innanför rader, nästan rim, lookalike rim och exakta rim. De kommer på olika sätt att få ord att låta likadana. Ett sätt de gör detta på är att följa ett mönster där vissa ljud upprepas i slutet av rader. Detta ljudmönster kallas ett rimschema.
Det finns ett gäng rimtyper där ute: vissa rim låter ganska lika, medan andra är exakt likadana. Poeter blir kreativa med vokaler eller konsonanter som matchar i slutet av raderna. Det är som att skapa en hemlig kod av liknande ljud som får en dikt att kännas sammankopplad och musikalisk. Till exempel, om en rad slutar med ett ord som låter som "katt", kan nästa rad sluta med ett ord som låter som "fladdermus".
Rimscheman är som ritningar som visar vilka rader i en dikt som ska ha matchande ljud. De hjälper poeter att organisera sina ord och ge en rytm till dikten. Det är som en färdplan som styr ljuden av orden i en dikt, vilket gör den medryckande och rolig att läsa högt.
Vad är Rhyme Schemes i poesi
I poesi är ett rimschema som en musikalisk låt som upprepas i slutet av rader eller strofer. Det är ett mönster av ljud som poeter använder för att skapa rytm och melodi i sina verser. Dessa scheman kan variera, skifta från rad till rad eller strof till strof, eller så kan de förbli konstanta genom hela dikten.
Rimscheman finns vanligtvis i formella verser, som håller sig till en strikt meter – ett specifikt mönster av betonade och obetonade stavelser som gör att dikten flyter smidigt. Dessa scheman representeras av bokstäver i alfabetet, där varje bokstav betecknar ett visst ljudmönster. Till exempel, om en dikt följer ett ABAB-rimschema, betyder det att första och tredje raden rimmar (betecknas med "A") och den andra och fjärde raden rimmar (betecknas med "B").
Detta mönster av bokstäver hjälper oss att visualisera hur ljuden hänger samman genom hela dikten. Det är som en hemlig kod som avslöjar vilka rader som delar liknande ljud. Att förstå rimscheman kan fördjupa vår uppskattning för musikaliteten och strukturen inom poesin, vilket gör att vi kan låsa upp skönheten som är invävd i dess verser.
Läs också: 85 Liknande exempel
8 rimscheman i poesi
Dikter behöver inte alltid hålla sig till samma regler för rimning. Det finns många sätt att skapa mönster med hjälp av olika rim i en dikt. Vissa dikter har specifika regler för rimning och hur många rader de ska ha.
Ett exempel är den Shakespeareska sonetten. Det är en sorts dikt som har 14 rader uppdelade i tre strofer med fyra rader vardera, följt av en sista tvåradig strof. I en Shakespearesk sonett följer rimschemat ABAB CDCD EFEF GG. Detta mönster är det som gör en Shakespearesk sonett unik.
Förutom Shakespearesonetten finns det många andra vanliga rimscheman i poesi. Några av dem inkluderar:
1. Alternativ Ryme
I en typ av rim som kallas alternativt rim, rimmar första och tredje raden, och den andra och fjärde raden rimmar också. Detta följer ett mönster: första och tredje raden rimmar (låt oss kalla det A), och andra och fjärde raden rimmar med ett annat ljud (låt oss kalla det B). Den här typen av rimschema är vanligt i dikter som har fyra rader i varje grupp.
Till exempel i Henry Wadsworth Longfellows dikt "En livspsalm," det finns en del som lyder så här:
"Säg inte att livet bara är en sorglig sång, / eller en tom dröm vi drömmer länge! / Själen som sover är som en grav, / Saker är inte alltid vad de skymtar."
Den här typen av rim hjälper till att organisera diktens struktur och kan lägga till ett musikaliskt flöde till orden. Det är som att skapa ett mönster av ljud som upprepas i en viss ordning genom hela dikten, vilket får det att låta rytmiskt och balanserat. Longfellow använde denna teknik i sin dikt för att förmedla ett budskap om meningen med livet och vikten av att hålla sig vaken och aktiv snarare än att bara driva genom livet.
2. Ballad
En ballad är en sorts dikt som har ett specifikt mönster av rim: ABABBCBC. Vanligtvis har den tre strofer, vardera med åtta rader, och avslutas med en fyraradig strof. I varje strof upprepas sista raden, vilket kallas refräng.
En känd ballad är Andrew Langs "Ballade of the Optimist.” I den här dikten berättar Lang om hur människor ibland, en varm sommardag, flyr från sina bekymmer och bekymmer. De går en promenad bredvid en fridfull bäck. Under dessa stunder glömmer de svårigheterna med att bli äldre och de bördor som orsakar skada. Istället fördjupar de sig i naturens skönhet och känner en känsla av belåtenhet.
Lang beskriver att vara omgiven av växter som en kvast på en kulle, finna tröst och glädje i livets enkelhet. Budskapet som förmedlas är att i sådana stunder vill människor hellre uppleva livet, med alla dess upp- och nedgångar, än att inte uppleva det alls.
Denna typ av dikt, med sin återkommande struktur och hjärtliga uttryck, fångar tanken att mitt i livets utmaningar finns det stunder av lugn och lycka värda att vårda.
Läs också: 59 Metaforer Exempel
3. Kopplad rim
Ett kopplat rim är när två rader i en dikt rimmar ihop. Det är som ett par rader där de sista orden låter likadana, som "se" och "dig" i Shakespeares sonett 18. Den här typen av rim kommer ofta i ett mönster, där två rader rimmar med varandra, följt av ytterligare två rader som också rimmar med varandra. Det kallas AA BB CC eller en liknande typ av rimmönster.
Shakespeare, den berömda poeten, använde denna typ av rim i sina sonetter. När du läser hans dikter kommer du att märka att vissa slutar med två rader som rimmar, precis som exemplet från Sonnet 18. I den sonetten skapar de två sista raderna en rimkuplett, vilket ger en känsla av fullbordande eller en sista tanke till dikten. Folk tycker fortfarande om Shakespeares ramsor idag eftersom de får dikterna att låta musikaliska och kompletta. Det är som ett litet pussel där slutorden matchar och får dikten att kännas färdig.
4. Monorym
En monorym är när varje rad i en strof eller hela dikten har samma slutrim. Ta William Blakes dikt "Silent, Silent Night" som ett exempel. I den här dikten avslutas varje rad med ord som rimmar på "natt".
I Blakes dikt talar han om hur en lugn natt ska släcka sina ljusa facklor. Han nämner hur många andar under dagen vandrar och lurar de glada stunderna. Blake ifrågasätter varför lycka ofta kommer med bedrägeri eller blandas med sorg.
Han menar att äkta glädje förstör sig själv när den blandas med falska framträdanden, och jämför den med en hygglig eller hemlighetsfull kvinna. I huvudsak reflekterar han över glädjens, ärlighetens natur och hur den kan undermineras eller förstöras.
Denna typ av poetisk form, med sina upprepade rim, kan skapa en stark rytm och betona särskilda idéer eller känslor. Blakes användning av ett monorym i "Silent, Silent Night" hjälper till att förmedla djupet i hans tankar om glädjens komplexitet och dess autenticitet.
5. Bifogat rim
Sonnet VII, skriven av John Milton, följer ett specifikt rimschema som kallas "inneslutet rim." Detta mönster, känt som ABBA, innebär att första och fjärde raden rimmar med varandra, liksom att den andra och tredje raden rimmar tillsammans. I denna struktur omsluter A-linjerna B-linjerna.
I den här sonetten reflekterar Milton över tidens snabba gång och hur den smygande har tagit bort hans tjugotredje levnadsår. Han observerar hur hans dagar rusar iväg snabbt och går framåt i snabb takt. Trots denna hastighet beklagar han att hans nuvarande fas i livet, som liknar en sen vår, inte visar några tecken på knoppning eller blomning. Det finns en känsla av förlust eller brist på tillväxt och livlighet som vanligtvis förknippas med det stadiet.
Miltons kontemplation över tidens gång och dess inverkan på hans livs fortskridande framkallar en känsla av flyktig ungdom och frånvaron av förväntad utveckling i hans nuvarande fas. Användningen av det inneslutna rimschemat i den här sonetten understryker dessa känslor genom att strukturera diktens rader på ett specifikt, tätt vävt sätt som återspeglar temat för att fördriva tid och ouppfyllda förväntningar.
6. Enkel fyrradsrim
I denna korta diktbit ur Samuel Taylor Coleridges längre dikt "The Rime of the Ancient Mariner" möter vi en gammal sjöman, sjömannen. Han stoppar en förbipasserande och frågar varför han stoppas, och noterar personens långa gråa skägg och glänsande ögon.
Den här dikten är en del av ett större verk som heter "The Rime of the Ancient Mariner", som berättar en historia genom rim. Den handlar om en sjöman som har råkat ut för konstiga och kusliga upplevelser till sjöss och är tvungen att dela sin berättelse med andra.
Användningen av rimschemat ABCB innebär att varannan och var fjärde rad i varje strof kommer att rimma med varandra, vilket skapar en rytm genom hela dikten. Detta speciella utdrag sätter scenen genom att introducera den mystiske Mariner, vilket väcker nyfikenhet om hans avsikter och historien han ska berätta.
7. En trilling
En "triplett" hänvisar till en speciell grupp på tre rader i en dikt. Dessa rader kallas en "tercet", och de har något coolt gemensamt: de slutar alla med ord som rimmar.
Till exempel, i en dikt av William Shakespeare som heter "The Phoenix and the Turtle", använder han en trilling för att säga något djupt. Han skriver: "Sanningen kan tyckas, men kan inte vara, / Skönheten skryter, men det är inte hon, / Sanningen och skönheten är begravd."
Detta betyder att de sista orden i var och en av dessa tre rader – som "vara", "hon" och "vara" - låter likadana. Det är som en hemlig kod för att få poesi att låta riktigt trevlig och sammankopplad.
I Shakespeares dikt talar han om några stora idéer och säger att sanning och skönhet inte alltid är vad de verkar, och de är på något sätt dolda eller förlorade. Det är lite mystiskt och får dig att tänka på djupare saker när du läser det. Trillingar, som de Shakespeare använde, tillför en musikalisk kvalitet till dikten samtidigt som de betonar en viss idé eller känsla.
8. Terza rima
Terza rima är en typ av italiensk poesi. Den består av grupper om tre rader. I den här stilen rimmar den andra raden i varje grupp med den första och sista raden i nästa grupp. Dikten avslutas med en tvåradig del där sista raden rimmar med mittraden i den näst sista gruppen. Denna stil följer mönstret: ABA BCB CDC DED EE.
Ett känt exempel är Percy Shelleys "Ode to the West Wind". I den här dikten berättar Shelley om höstvindens kraftfulla kraft. Han beskriver det som ett andetag som trycker på döda löv som spöken som flyr från en magiker. Vinden bär frön till deras vintriga viloplats, där de väntar tills våren kommer. När våren kommer väcker den livet tillbaka till jorden med färgglada knoppar och väldoftande dofter.
Shelley personifierar vinden som en vild ande som både är en förstörare och en bevarare. Han uppmanar denna kraft att lyssna på hans vädjan. Dikten reflekterar över vindens dubbla natur, dess förmåga att bringa både förstörelse och förnyelse till världen.
tunnelrusning säger
Min hy har varit ganska dålig på sistone. Så tur att se din artikel.
Bassey James säger
Varsågod. Vi hjälper gärna till